Livet det blir bara bättre och bättre, men om det ska bli bättre och nästan bäst så måste det gå sämre ibland. man måste vara ledsen ibland och inte alltid vara så jävla glad jämt, för om man blir depp så kan man bara bli gladare sän. Men vadå man måste leva med att man är barn att man är under arton jävla år och att det är två stycket som bestämer över än. Hur mycket man hatar dom eller älskar dom så har man inget val det är dom två som bestämer vad man får och inte. för när man är under arton år så far man inte bestäma någontin, man räcknas bara till ett okunigt liten barn, som snart ska bli stor och ska bestäma själv. och så ska alla smarta och ansvarsfulla vuxna omkring än ha lärt dig allt som du måste kunna tills du blir själv vuxen. dom ska ha skydat dig från allt farligt och sånt som du kan bli skadad av. Men vafan ett barn soma aldrig har fått testå någonting nytt, fått göra någonting som är skadligt och som man kan bli lite skadad av, dom är inte redo för ett vuxet liv för dom har aldrig märkt vad som händerom man gör fel. och det är så jävla mycket bättre om man gör dom där sakerna när man är ung och dum så vet man att det inte är bra. då kan föräldrarna ist stå där och säga, nu har du gjort det, har du lärt dig något? för kan ni förstå barn vill ändå testa nya saker. än om det kan skada dom så kommer dom att tästa än vad dom vuxna säker. så för att lära ett barn att bli en ansvarsfull vuxen måste man släppa på dom där jävla tyglarna och låta barnen göra någonting! okej?